avlusning, longering och grimmpåtagning

Elvira har fått på sig en grimma för första gången i sitt liv. Hon var lite upprörd ett tag och ruskade huvve och slog med frambenen. På bilden så har hon varit upp i skottkärran en sväng vilket hon nästan alltid gör när den är i hagen. Elvira har nog någon gen som stenget för det är alltid hon som står längst upp i stenröset där småhästar inte ska vara. Grimman är lite trång så hon behöver en ny å det snaraste.

Idag har Mylta avlusats så numera kallas hon för jaktiller eftersom medlet bara får användas på sådana enligt etiketten. Najka och Disa fick också en dos eftersom jag hittade kryp på Disa imorse och Najka faktiskt är Myltas mamma.

Jag har även hunnit med att longera Knubben, Disa och Lycko. Man kan faktiskt börja kalla det longering för alla tre klarar av att gå mer än ett varv innan dom stannar eller försöker springa åt något annat håll.
Knubben är "mjukast" och vill så gärna göra rätt på en gång. När han inte riktigt fattar trillar öronen ut åt varsitt håll och han får bekymmersrynkor mellan ögonen.
Lycko har ju några år på nacken och hon verkar ha varit med om detta med longering förrut. Hon vill helst inte vara med och går undan när man kommer med grimma och rep. Kommer man med borsten så står hon ju gärna kvar och blir ompysslad, den lilla luringen. Lycko gör det hon ska lite lätt överböjd hela tiden och är otroligt känslig för repets tyngd. Vi började träna trav på volten, vilket gick lite sisådär då hon blev lite stressad. När hon kommer fram i trav så går det ganska fort och så knakar det och knäpper i hennes ben och magen gungar så jag är rädd att hon ska tippa.
Att man kallar ponnyer tjuriga kan man förstå när man har med Disa att göra. Hon provar allt minst 30 gånger innan hon ger sig. Hon är också den av de tre som jag fått "gå på hårdast". Hon har lätt för att lägga öronen bakåt och bli tjurig samtidigt som hon är den som söker upp en och verka vilja göra något.
Det är häftigt och lyxigt att ha tillgång till dessa personligheter.